vindens färger

En sten i magen, ett hål i bröstet. Tom, tröstlös, vart ska själen vika dän? Jag har ingenting att säga, men jag vill få något sakt. Dom enstaka orden slinker ur min mun, tystnad. Vad var det du sa? Dom så väl kända orden, som ingen mer än du kan förstå. Fastfrusen med benmärgen mot en muren, ryggen fri är inte sanningen nu. Jag stänger ögonen i ett försvarslöst försök att gömma mig själv, men från vad? Av grymhet är jag ond, av lättnad är jag svag. Varje minut tickar ljudlöst men tydligt förbi i en avlägsen klocka. Är det ren tur och lycka, att ha dig som stärker mina steg. Pulsen kommer sakta tillbaka till denna stillsamma kalla kropp, rör vid mig älskling. Se på mig nu, jag skiner, så mycke starkare än solen och klarare än stjärnorna. I din ögon, dom vackraste jag sett, kan jag se vindens alla färger tveklöst storma i oändlighet. Ostabil, ett felsteg och jag faller. Håll mig hårt nu älskling, lovar du att aldrig släppa taget? Mitt hjärta placerat i din hand, mitt hem är hos dig.